Septemberjakt i storslagen natur
Det var för fjärde året i rad som jag tog kompassriktning Vemhån för att medverka i årets älgjakt tillsammans med bylaget. Det har nu blivit som en tradition och traditioner ska bevaras.

Efter lunchtid på söndagen åkte vi; Sixten, Per-Åke och Daniel i bil mot Holmvallen. Hunden Moses fick trängas tillsammans med den medhavda packningen i bagagerummet i Per-Åkes Volvo. I Vemdalen stannade vi till på bensinmacken för att fylla på olja i volvomotorn, detta för att vara väl förberedda inför den kraftiga stigningen mot Holmvallen.

Under färden efter skogsbilvägen uppåt höjderna var hastigheten låg, vi skulle försöka syna färska älgspår intill vägen. Men det visade sig att ingen ”färsk” älg hade beträtt den ojämna grusvägen.

Nisse hade dock sett en älgtjur tidigare på dagen i samband med hans ankomst.
När vi väl var framme i vildmarkens eldorado Holmvallen, höll Nisse Hammargård på att slå gräs. Det var ett fantastiskt vackert höstväder med solsken, hög och klar luft och lagom temperatur.

Senare på eftermiddagen anlände de övriga jägarna till Holmvallen. Peter och Stefan Hammargård, Karl Heinz och hunden Aska samt Anders.
Solen gick ner bakom granarna och hösten gjorde sig påmind med de kyliga vindarna.
Middagen hade intagits och nu samlades de flesta inne i Peters stuga för att höja stämningen och förväntningarna inför det som komma skall. Jag bjöd på torkat älgkött dagen till ära. Törsten släckte vi med medhavd öl eller vildmarksdryck modell starkare.

Det talades om allt möjligt mellan de blandande generationerna i den lilla stugan. Det skrattades och var en allmän bra stämning. Per-Åke, Sixten och Nisse höll till i storstugan där de fikade och funderade ut taktiken inför morgondagens bravader. Tilldelning av pass och hundförare blev så småningom klara.

Kvällen var fortfarande ung när det ”yngre gänget” med Daniel, Peter och Stefan åkte ner mot Höjen för att kika om de fanns fler jägare i farten.

Aldrig har jag sett så många baracker i dåligt skick efter en och samma väg. Det såg ut som om någon cirkusföreställning var på resande fot i vilset land. Det stod bilar parkerade överallt men ingen tillstymmelse av människor.

Till slut mötte vi två typer nere i byn Nederhögen. Det skulle senare visa sig vara ett riktigt radarpar, full fart hela tiden och begrepp som ”jåmstör” genomsyrade hela kvällens show. Ja det var verkligen en riktig show att beskåda dessa två under kvällen. De hade en hel garderob med starka drycker inuti en sliten barrack som de två storväxta jägarna bodde i. Med dansbandsmusik på hög volym i bakgrunden, kunde det inte bli annat än ett hej dundrades liv. ”Klockspelet” fick vi också klart för oss vad det var, mer om det nämner jag inte här. Tydligen var dessa två pajaser släkt på något vis och jag förstår om en av dem inte klarade av att kliva upp morgonen efter.
Dagen därpå väcktes jag av att Sixten hade börjat stöka på med kaffekokning över den sprakande gjutjärnsspisen inuti den anrika fäboden.

Nu var det äntligen dags för årets första dag på älgjakten. Frukosten satt fint efter nattens bravader. Just i gryningen stegade vi ut i markerna. Jag följde med Per-Åke och hunden Moses. Vi gick från Holmvallen och följde skogslandet mot Telet. Efter en tid hördes plötsligt en skällande hund, adrenalinet ökade ju närmare vi kom skallet. Ibland lät det nära och ibland lät det långt bort.

Det visade sig senare vara en hund på Jämtlandsidan som skällde och som inte tillhörde vårat jaktlag. I övrigt kunde vi höra i kommunikationsradion hur Rönnbergsgänget hade fällt en tjur på förmiddagen.

Färska spår syntes tydligt i den blöta myrmarken av både älg och renar. Peters hund Tudor, hade fått vitring av en hel renhjord som han drev ända till Svantjärnåsen. Tudor återkom aldrig till Holmvallen, han fick skjuts hem till byn.

Vid detta tillfälle var man mäkta irriterad på samerna och dess lössläppta kreatur som härjade i markerna.

Per-Åkes hund var borta under längre stunder under den första jaktdagen, dock utan hörbart resultat.
Vid tiotiden var det dags att slå sig ner intill elden för att både vila och koka kaffe. Moses hade kommit tillbaka efter en längre tids utflykt. Solen strålade från en klarblå himmel och luften var klar och frisk. Det var en riktig härlig höstdag i storslagen vildmark med den enorma tystnaden som en magisk ingrediens. Där satt vi och tog igen oss och bara filosoferade om allt möjligt. Per-Åke delade med sig av många intressanta jakthistorier om olika människor från bygden som levde förr i tiden.. Bland annat när man var ute för att dräpa bjärn

När väl den första jaktdagen var avklarad var det dags för den årliga traditionen, nämligen surströmmings middag i Holmvallen.

Potatisen var kokad, löken hackad, tunnbrödet och osten stod framdukad ute på bordet. Strömmingen med tillbehör smakade alldeles utmärkt tillsammans med den självklara snapsen.

Kvällen blev fylld av diskussioner och förväntningar inför nästa dag växte fram.

När den nya dagen började vakna upp ur höstens mörktyngda natt, var det dags för dag två i septemberjakten och likaså hemfärd mot byn, där den övriga jakten skulle bedrivas resten av veckan tillsammans med de övriga i Byalaget.

Några ord om hur de första dygnen gestaltade sig under älgjakten vid Holmvallen, hösten 2003.

/ Daniel ”Perling” Lanerud