Vi är en familj från Tyskland och vi bor så ofta som möjligt i Vemhån. Och då har vi alltså tur på två olika sätt: för det första lyckades vi hitta en mysig stuga med väldig fin utsikt och för det andra mötte vi många snälla bybor och grannar som alltid hjälpa till och svara på de frågorna vi har. På grund av det blev Vemhån snart vårt andra hem och vi känner oss alltid välkomna här i byn.
Och fastän Vemhån bara är en ganska liten by är infrastrukturen otroligt bra. Det finns många olika företag och flera föreningar som gör livet rikare och bidra till att man trivs väldigt bra här uppe.

Och skulle man inte tycka om att fiska så finns det ju mycket annat att göra. Man kan t.ex. bara njuta av den fina naturen som ni har, läser en bok i lugn och ro, vandra i skogen eller uppe på fjället, plocka bär eller svamp, paddla, rida, hyra en båt, simma eller bada ...

Och på vintern gäller det att ta fram skidorna eller skootern och bara ge ut sig på en tur på fjället eller kanske till Holmvallen där det steks kolbullar under helgerna på våren. Med lite tur får man kanske också se en björn, en älg, en bäver eller ett lodjur. Fast älgarna brukar ju promenera mitt i byn ibland. Elljusspåret ska vi inte glömma för det är en fantastisk möjlighet att röra på sig eller träna lite skidåkning. Sedan på vintern har man ju chansen att se norrskenet och för oss var det ett väldigt stort upplevelse när vi fick se det för första gången.

Och till slut tänkte vi berätta om ett litet äventyr som vi har varit med om här på Veman. Det var första sommaren här uppe och kände inte till så mycket då. Vi började alltså planera en liten paddeltur för att utforska omgivningen. Vi studerade kartan mycket flitig och upptäckte att det fanns en kanotled mot Sveg och en till Vålkojans våffelstuga. Och som nybörjare tyckte vi så klart att det skulle vara mycket lättare att paddla nerströms till Sveg. Det lilla ordet “strömmen” som fanns på kartan tog vi inte på allvar.

Det var alltså tre personer med torra kläder, en kamera, tre par gummistövlar och ett säte som skulle börja sin första “stora” paddeltur. Och visst var det spännande. Vi upptäckte flera ställen där bäverna höll till och såg massor av fåglar.

Men plötsligt tycktes det händer någonting för vattnets ljud blev ganska högt på en gång. Men det var inte bara ljudet som blev starkare och starkare utan också vattnet som blev fortare. Mycket fortare än vi kunde paddla. Och nu visade sig fördelen med en aluminiumkanot för den simmar även när den är full med vatten och dessutom så “överlever“ den till och med kollisioner med medelstora stenar.

Som tur var blev det lite lugnare snart och vi hann vila oss lite grann men sedan upptäckte vi att vi hade missat ordet “strömmen” två gånger på kartan.

Min bror och jag satt i kanoten medan pappa hängde på kanotens bak och försökte styra den med hjälp av fötterna.

Efter ca. en mil kom vi till en bro och eftersom vattnet blev lungnare här tyckte vi att det skulle bli alldeles för tråkigt och så bestämde vi oss för att avbruta det hela. Som tur var hade vi mobilen med oss och så ringde vi till “räddningstjänsten” (mamma, farmor och farfar) och de tog bilen och hämtade tre personer med genomblötta kläder, 1 ½ par gummistövlar, ingen kamera och inget säte.

Det var våran första tur med kanoten. Nästa gången blir det en tur uppströms till Vålkojan. Vi hör av oss då och berättar hur det gick.

Många hälsningar,

hela familjen Göthling